srilankaadventure

Hej! Annika heter jag och är sedan 2016 boende, tillsammans med min man, på Sri Lanka. Varje dag är fylld av intryck och upplevelser som jag vill dela med mig av. Förutom vårt vardags liv blir det också resereportage, intervjuer, matrecept och träning. Jag hoppas att den här bloggen ska ge dig inspiration, glädje och lust till livet.

Blogg

En dag för att sörja - a day of mourning

2019-04-23 16:14 Personligt

Den här dagen är utsedd till att sörja, hedra och minnas dem som mist sina liv i terrorattackerna här på Sri Lanka. Tidigt på morgonen hade man den första massbegravningen i St Sebastian´s Church här i Negombo. Nästa på eftermiddagen. Massbegravningen, vilket hemskt ord att behöva använda!

Det är mer soldater och poliser ute i vårt kvarter idag. Dem står tätare mellan varandra längs med gatorna och dem kollar en del fordon. Vi bestämmer oss för att ta cyklarna till St Sebastian´s Church för att själva skapa oss en bild om vad som hänt. Gatorna är dekorerade med vita sorgeband och flaggor. Vit är en sorgens färg här. Endel tuktukar har också vita flaggor. Hela kvarteret är i sorg och i nästan varje hus har man begravning.

Vi får ställa våra cyklar en bit bort från avspärrningen och släpps sedan igenom. Några män står och delar ut gratis vattenflaskor som en kärleksgest, en omtanke i den stekanda hettan. Vi kommer fram till kyrkan men blir hänvisad att gå runt hörnet. Plötsligt tar någon min hand. Det är en av kvinnorna som går och säljer kläder på stranden. Vi kramas och håller varandras händer medan vi säger lite vänliga fraser till varandra på singlish. Jag och BÅ går vidare och kommer till insläppet där vi visiteras. Kvinnor för sig och män för sig. En gul klisterlapp sätts på min axel.

Av någon konstig anledning så släpper dem igenom mig och BÅ in i det närmaste området kring kyrkan. Vi är ju varken journalister eller fotografer. Vi passerar SVT och andra journalister, olika språk hörs, men obegripliga för mig.

Det ligger glassplitter i olika färger mellan plattorna och sanden runt hela byggnaden. Inte ett enda fönster är helt på kyrkan. På ena sidan har man samlat ihop skor och andra tillhörigheter. Jag ser ett par fina, bruna damskor med rosor på. Undrar vem som bar dem? Överlevde hon?

Ena dörren till kyrkan står öppen och jag tar några bilder. Där inne går dem som får göra det värsta men också det viktigaste jobbet. En film har släppts på den unge mannen man tror har bombat den här kyrkan. Man ser honom gå in med en stor ryggsäck på ryggen och sätter sig ibland kyrkobesökarna. Vad tänkte DU precis då? Hur kunde DU göra detta!?

När vi ska gå tillbaka börjar vi prata med Ulrika och Nicolaj från SVT och dem undrar om känner någon dem kan intervjua. Vi föreslår vår frukthandlare, Samantha. Vi passerar ett hem där man mist ett barn och SVT får en intervju med dem.

Lite senare så blir Samantha intervjuad och han och hans fru bjuder oss på frukt och juice. Hur fina är dem inte! Vi säger hejdå till Ulrika och Nikolaj som ska dra vidare. Vilket slitgöra dem har gjort dem senaste dagarna. Beundransvärda!

Under eftermiddagen och kvällen ringer det all möjlig media, SVT, Svd och P3. Dem har kontaktat vår stora dotter och hon har skickat dem vidare. Endel har fått tag på oss på annat sätt. Jag gör morotssoppa med rostade solrosfrön och varma ostmackor. Regnet och åskan kommer. En av mina bästa vänner ringer från Sverige. Vi pratar lite, så skönt! Sedan ringer BÅ:s bror, vår pastor! Härligt!

Whats App fungerar igen och vi kan chatta med våra medarbetare och vänner. Många rykten cirkulerar alltifrån en tsunamivarning till att en ny våg av attentat är på väg. Man jagar två bilar i Colombo med sprängmedel i. Vi vet inte vad som är sant. Utegångsförbud gäller nu från 21-04.

Imorgon börjar vardagen här igen och vi hoppas på en någorlunda normalt liv.

Kram Annika

Den overkliga tystnaden

2019-04-22 16:13 Personligt

Jag vaknar väldigt tidigt på morgonen, runt 3.30. Ligger och funderar på om jag ska läsa nyheterna på mobilen men väljer att försök somna om. Slumrar till och vaknar igen kl.7 och tassar upp och gör en kopp te. Väljer att läsa dagens ord före allting annat och bibelläsningsplanen. När ett sådant här mörker kommer emot en måste man hitta styrka och kraft någonstans ifrån. För mig är det min tror som tröstar och ger nytt mod.

Sedan läser jag om att antalet döda och skadade har stigit och att man desarmerat en bomb vid flygplatsen. Kryper ner i sängen, ligger och funderar på vad denna dag ska innehålla. Ska vi stanna i Hikkaduwa eller inte?

Vi beslutar att åka hem efter lugnande rapporter från vänner i Negombo. Efter en god frukost får vi hjälp att ta oss till tågstationen och vi kliver på tåget till Colombo. Det är en sådan konstig känsla, så tyst och så lite folk. Många stationer som vi placerar är i stort sätt folktomma.

Den stora tågstationen Fort i Colombo är också lugn och lite öde. Jag är förvånad över att det inte är någon bevakning runt den största stationen i landet. Jag ser inga soldater men kanske missar jag dem bara.

Vi rör oss mot busstationen och går genom den annars så högljudda, galna och vimlande marknaden. Stängt och tyst! Ryktet om att vattnet i Negombo ska var förgiftat når oss men vi tvivlar på att det är sant. Så kommer vi äntligen hem och det känns så skönt.

Vi fikar och vi tar cyklarna för att handla. Soldater vid vår korsning och nästa också. I affären är det utplockat men vi handlar det vi behöver. Stannar till hos vår frukthandlare som just stängt men han öppnar för oss. Han berättar att många av hans kunder och vänner är ibland de omkomna från explosionen i kyrkan en bit bort från oss. En pappa har mist sin fru och sina barn berättar han.

Strömmen har gått när vi kommer hem och jag hoppas att det bara är tillfälligt. En ny bomb har hittats i en bil utanför en kyrka. Polisen desarmerar den. Under dagen har man hittat detonatorer på busstationen i Colombo. Varningar har kommit från USA att det kommer att bli fler attentat. Jag får en klump i magen. Vill åka hem nu och samtidigt inte. Varför ska jag tillåta denna ondska ta min frihet och begränsa mig?

Strömmen kommer tillbaka och vattnet i Negombo är inte förgiftat utan det ryktet dementeras av myndigheterna. Stekt grillkorv med Felix pulvermos och lite grönsaker till, det blir vår middag. Himmelen blir mörk, starka vindpustar leker med våra utestolar och sedan kommer ett monsunregn med inslag av åska. Våra svenska FBS lärare som skulle åka från Sverige ikväll meddelar att dem inte kommer. Förstår vi så klart!

Utegångsförbud gäller mellan 20-04 i morgon. Jag tar en dusch och tittar på en urdålig film. Dags att sova! Hörs i morgon!

Kram Annika

Bedövande chock

2019-04-22 03:07 Personligt

Vi ska precis checka ut och dra vidare från Weligama till Unawathuna och Hikkaduwa. Jag går upp till vårt rum för att packa det sista och BÅ ska betala. Han kommer inte upp och jag väntar. Vilken pratkvarn han är tänker jag och skickar iväg ett sms. Dubbelkollar vårt rum så att vi inte glömt något. Tar min telefon och ser notisen. Fem explosioner på Sri Lanka. Läser snabbt igenom nyheten och springer ner till receptionen.

Där står BÅ tillsammans med irländarna som sköter guesthouset. Dem försöker febrilt att få mer information. 3 kyrkor och 2 lyxhotell.

Vi går upp och sätter oss utanför vårt rum. Jag skriver på fb och instagram att vi är i säkerhet. 6 bomber är det sammanlagt, det är ytterligare ett lyxhotell i Colombo.

Vi inser att en av kyrkorna är St Sebastian i Negombo i närheten av vårt hem. Folk hör av sig från Sverige och Sri Lanka för att kolla att vi är okey. Vi får veta att många dött i Negombo och man skickar fasansfulla bilder.

Vi funderar på om vi ska åka vidare och i så fall hur. Det blir buss och vi gör ett stopp i Unawathuna för att kolla på ett guesthouse. Tv:n står på när vi kommer dit och vi pratar en stund. Vi tittar på rummen och sätter oss. Syskonen till ägaren kommer och vi får en kall dricka. Vi känner samma bedövande chock och sorg.

Vi tar sedan en tuktuk till Hikkaduwa. Tittar för hundrade gången på mobilen och nås av nyheten att en sjunde bomb exploderat. Vad är det som händer? Är det inte över?

En åttonde bomb smäller i Dematagoda och tre poliser dör. En hel övervåning på ett guesthouse totalförstörs av bomben.

Vi anländer till vårt boende. Ägaren försöker att ta reda på om det går att skicka gäster till flygplatsen eller inte. Han välkomnar oss och berättar vem han tror det är som ligger bakom.

SVT ringer till BÅ men han förklarar att vi är inte hemma i Negombo. Vi försöker vila en stund på rummet. Gör fika vi har inte ätit sedan frukost. Hinner prata med vår yngsta dotter innan sociala medier läggs ner. Vi får veta att det råder utegångsförbud från kl18.

Vi behöver gå och äta. Gatorna är så lugna och ödsliga. Vi hittar en restaurang och äter. Pratar med personalen. Jag köper te innan vi går tillbaka hem. Klockan börjar närma sig 18. Affärer är stängda och några enstaka personer är ute.

Nyheter om fler döda och skadade når oss. Vi ringer några vänner i Negombo. Alla mår bra men någon har mist en anhörig. Rädsla, sorg och denna bedövande chock.

Ekot ringer BÅ flera gånger men det är i stort sätt omöjligt att ha en intervju. Det bryts hela tiden. Jag kommer på att det är SM final på radion och sätter på. Underbart att höra något normalt och få tankarna på något annat. En pause och allt känns lite normalt.

Vi sätter oss på balkongen och tänder ljus. Jag tar med en kopp kaffe och en kopp te ut. Vi knaprar på chilijordnötter och diskuterar om morgondagen. Hur gör vi? Kan vi ta oss hem? Rådet vi fått på plats och från Negombo är att stanna kvar i Hikkaduwa.

Frölunda vinner efter en spännande avslutning över Djurgården. Här på Sri Lanka går alla och lägger sig som förlorare. Ingen vinner på det som har hänt. Ingen!