Där hoppet och ljuset råder

Min lycka var stor när jag fick krama Margareta efter lång tid! Det är så underbart att hon och hennes man Ove får vara på plats i Jaffna igen. Dessutom var Marie också med den här gången. Vi bjöds på fika nästan direkt, så svenskt och det bästa som finns! Nej förresten det näst bästa. Det allra bästa är att få sitta och höra om Hanna och Anitha. Hanna, en svensk missionär som på slutet av 60-talet blev utslängd från Kina och hamnade på Sri Lanka. Hon som vägrade gå i pension och åka hem till Sverige, tog sitt pick och pack och drog till Jaffna. Som blev känd under namnet "Den vita kvinnan med den svarta boken". Hanna som fick ta emot pojken som blev skadad i cykelverkstad som han jobbade i för att försörja sin familj men som inte hade förmågan att jobba vidare efter olyckan. Hanna som fick ta emot pojke två, barn fem och som tillslut fick starta upp ett barnhem.

Anitha som fick ta över stafettpinnen och var på plats under inbördeskriget. Vilket mod hon hade denna Anitha! Hon skapade rubriker hemma i Sverige för att hon var försvunnen och inte gick att hitta. När man väl fann henne vägrade hon att följa med de svenska tjänstemännen med motiveringen " jag lämnar inte mina barn". Hon fick krypa i dikena när mörkret infunnit sig till platsen där mat lämnats för att sedan ta sig tillbaka med hjälp av ljudet från alla tusentalsgrodor som lät vid barnhemmet. Hon gömde pojkarna för att dem inte skulle bli tillfångatagna och tvingas bli barnsoldater. Modet hon hade att gå till fältet där pojkarna stod uppradade framför soldaterna som just kidnappat dem från skolan. Talade om för militären att det var hennes barn och dem skulle med hem! Som gav dem svar på tal när dem konstaterade att hon var vit men barnen bruna. " jag är gift med en srilankanes, så ge mig mina barn". Då dem ändå inte ville ge henne barnen så ställde hon sig mitt i raden och vägrade att flytta på sig. Anitha gick segrande ut ur striden och fick med sig sina älskade pojkar hem igen.


Nu får jag och sitta här och fika med hjältarna som tog över när Anitha gick bort. Margaretha, Ove och Marie som berättar om det mörker som råder i området. Barnen som kommer från en overklig ondska utan gränser, misshandlade, utnyttjade, våldtagna, misskötta och ofta med mörka blickar och förvridna uttryck i sina ansikten. Men som får möta villkorslös kärlek, omsorg och uppskattning. En plats att bli hel igen och få bli barn på nytt.

Du känner det direkt när du kommer innanför porten här råder inte mörkret utan ljuset. För mig är det ljuset Guds närvaro. Kanske tom att det bor änglar här! En sak vet jag i alla fall att det jobbar änglar på barnhemmet! Personalen på plats är väldigt noga utvalda. Det är inte vem som helst man kan plocka in.

Vi är tagna och berörda, Matilda och jag när vi får en guidad tur. Det är hennes första gång men mitt fjärde besök. Ordning och reda. Barnen har fått sin eftermiddagsvila och eftermiddags te och nu får man leka. Det kommer att serveras middag om en stund och sedan är det läxläsning och samling. Vi får lite spontansång och dans och barnen skrattar åt oss när vi försöker hänga med i rörelsesångerna.

Jag erbjuder inte vem som helst att komma hit. Det är inget safari eller någon annan turistaktivitet! Det är ett hem, ett välfungerande och genomtänkt organiserat. Ett arbete som ger hopp mitt i mörkret! Tänk att det ligger där i ett område som presidenter och parlament har glömt bort. Där ingen riktig satsning finns för att skapa jobb. Där man bytt ut risfälten till tobaksodlingar. Där fattigdom och elände breder ut sig. Hårt drabbat av kriget och även tsunamin. Som en skimrande, vacker pärla ligger det där och lyser Elim Childrens Home!

Kram Annika

Gillar